Historia

Det visade sig snart att arrangemanget med månadstorgdagar inte var alltför lyckat, vilket också kommunalnämndens ordförande Elias Hans Olsson framförde vid ett sammanträde i december 1893. Han ansåg dem vara helt fördärvliga ur både ekonomisk och moralisk synpunkt. För det första infann sig till dessa torgdagar uppställare av kasperteatrar, skjutbanor och dylikt, varigenom de uppeggade folkets dåliga lidelser, plockade till sig de lättsinnigas pengar och verkade demoraliserande, i synnerhet på ungdomen som var de vanligaste besökarna. Inte nog med att dessa ockrare fanns på torgdagarna, de fanns där långt före och efter, ibland till och med ifrån den ena torgdagen till den andra och föranledde därigenom de närboende såväl som kommunalnämnden inte så lite obehag. Dessutom menade Elias Hans att många dyrbara dagsverken förslösades på dessa torgdagar av både mans- kvinns- och hästkrafter, vilka hade kunnat komma till nytta på betydligt bättre sätt än vad som var fallet,

– för den som varit med på en sådan dag och sett hvad som af de talrika besökarna blifvit uträttadt, sett dem sedan om aftonen i stora skaror dragit hem åt skilda håll och något reflekterat över förhållandet, måste ovillkorligen den tanken framstå, att det för nästan samtliga utaf dessa varit en illa använd dag, nästan alla hafva onödigtvis uppoffrat ett dagsverke, många äfven med häst och en stor del hafva dessutom lidit skada både till kassa och moral, hvarom stojet, skränet och den raglande gången i förening med ett och annat ofog nogsamt bära vittne.

Det började alltså med månadstorgdagar, men de dåliga erfarenheterna av dessa gjorde att man beslutade sig för att sänka frekvensen till två gånger årligen, i början av maj och oktober.

Avgifter till torgdagarna
Man beslöt att ta ut en avgift av 2 Rd för varje salustånd som var uppsatt av personer som inte tillhörde kommunen. De pengarna skulle i första hand användas för städning av torgplatsen. Återstoden av de avgifter som flöt in 1894 avsattes till stensättning av Vasamonumentet som hade uppförts vid kyrkvallen. Följande år kunde man, när städning och vakt var betalda, använda avgiftspengarna till upphjälpande och skyddande av björkplanteringen mellan Rättviks station och Lerdals By och därefter till anskaffande av lyktor med stolpar på samma sträcka.

Mora och Orsa marknader
Mora marknad, som hittills hade varit Ovansiljans i särklass största, med ett oräkneligt antal salustånd och förlustelser, begränsades vid samma tidpunkt av myndigheterna på grund av fylla och oordning till enbart ett kreatursmöte i början av oktober varje år.

Orsa marknad hade alltid levat i skuggan av Moras och var vid denna tidpunkt relativt begränsad till sin omfattning.

Vad som hände i Rättvik omkring 1895 var, att omfattningen på kramvaru-försäljningen och nöjesetablissemangen ökade. Man hade för första gången bland marknadsnöjena också fått en karusell. I och med detta ökade också folktill-strömningen, detta förmodligen också i och med restriktionerna i Mora året innan.

Vid vårmarknaden 1895 hade det gått hett till på lördagskvällen med ett rejält slagsmål mellan ungdomar från Rättvik och Leksand där diverse tillhyggen förekommit; däribland kniv. En rättviksbo fick inte mindre än fem knivhugg. Länsman Tellander finkade fyra av bråkmakarna, medan den värste av dem, en av Leksands storgubbar, räddade sig genom att simma över Enån och fly hem till Leksand.

Affärsmännen i Rättvik hade aldrig sett med speciellt blida ögon på torgdagarna, eftersom dessa hade dragit ner kommersen för rörelseidkarna i stationssamhället. När nu marknadens omfattning ökade högst dramatiskt, ökade detta säkerligen köpmännens iver att få stopp på konkurrensen. En god hjälp med detta fick de av länsman Jonas Tellander, som såg marknaden som ett störande moment i den allmänna ordningen eftersom han inte hade den personalkapacitet som krävdes för att stävja all oordning som uppstod i samband med marknadshelgerna. När han som ordförande inte fann gehör i kommunalstämman för torgdagarnas borttagande, gick han bakvägen via sin chefsmyndighet landshövdingeämbetet och fick det nödvändiga förbudet mot att bedriva marknadshandel utverkat år 1897.

Skyttegillet
Under ett par års tid var det tyst om torgdagarna – åtminstone i tidningarna – men tre år senare, år 1900 var det full fart igen, denna gång med den skillnaden att man hade flyttat sig bort till ”Knektbacken”, c:a 400 meter från samhället, efter Backavägen. Rättviksbönderna tycktes alltså inte bry sig nämvärt om förbudet. Skyttegillet som hade sin skjutbana vid Knektbacken, såg sin chans till extrainkomster genom att hyra ut salustånd till försäljarna under marknadsdagarna. Deras ekonomi var vid denna tidpunkt ganska skral, så när handledaren G.E. Hansson från Backa tog på sig det fulla ekonomiska ansvaret för iordningställandet av marknadsstånd, beslöt man sig vid ett sammanträde i mars 1902 för att stå som arrangörer av marknaden på Knektplatsen.

Marknadsbesökarna
Till marknaderna kom man med ångbåt, bantåg, efter häst, på cykel eller till fots. Det var en blandad skara, med alla åldrar representerade. Kvinnorna stoltserade med brokig framvåd, bred röd kjollinning och toppmössa, men mellan hättan och kjolen fanns ingenting som visade på folkdräkt. Istället var den klädespersedel som befann sig däremellan av de mest olika slag. De flesta karlarna var dock iförda den gamla välkända folkdräkten med långrock.

Vid Knektplatsen höll tivoli, karuseller och skjutbanor till i södra änden. Salu-stånden hade placerats i mitten och de hästhandlare som inte höll till vid Landbergs lada, (nuvarande Konsumhallen) flockades i skogen runt marknads-platsen. I norra änden, åt Backahållet, byggde man upp en dansbana.

På vårmarknaden 1902 uppträdde bl.a. Starke Andersson, även kallad Siljansnäsarn, som samlade mycket folk omkring sig när han visade upp sin styrka genom att räta ut hästskor och mycket annat. I ett tält kunde vem som helst utmana honom i en brottningsmatch. För att inte spänningen skulle gå förlorad, lät han sig kastas runt en stund, innan han till publikens förtjusning avslutade kampen med att använda motståndaren som sittunderlag. Sin oerhörda styrka visade han också när han placerade sex man på en plattform upphängd i dragremmar och stående på en bock lyfte dem med tänderna. Dessutom brukade han roa publiken med att för hand slå sjutums smidspik genom en tvåtumsplanka.

Expansionstider
Under den tioårsperiod som följde, ökade marknaden i omfattning hela tiden. Man kunde köpa hästar, kor, grisar och även getter. Priserna låg ganska stadigt runt 800 kronor för en bra häst, c:a 200 för en livko och mellan 20 och 40 kronor för smågrisar. Vidare salufördes järn, bleck- och kopparkärl, kläder, hattar och mössor, frukt och grönsaker, karameller, kaffe, korgmakerier, ballonger, krims-kramsartiklar, lyckobrev samt små böcker i förseglad form…

Man kunde höra positivspelare, trollkarlar, spågummor, man kunde kasta ringar och hästskor, skjuta prick, åka karusell; spela på lyckohjul och tombola och mycket annat. Ett vanligt återkommande nöje var provkörningen av hästar som försiggick i båda riktningarna längs Backavägen mellan Landbergs lada och Knektplatsen. Det var många gånger en livsfarlig färd med överförfriskade kuskar, som ibland slutade med att den som inte hann kasta sig undan blev nermejad, eller att ekipaget dundrade in i skogen och kraschade mot ett träd.

Det stora problemet för arrangörerna var hela tiden ordningen och fyllan, som båda var lika svåra att få bukt med. Man förfasade sig över brännvinets skadliga inverkan på allmogen och speciellt ungdomarna. Ständigt återkom detta tema i tidningsartiklarna och kommunala protokoll.

Kommunens reaktion
Förlustelsedelens omfattning ökade stadigt från år till år och föranledde debatter i kommunalhuset, först 1910 utan åtgärder och åter igen 1912, då kommunstämmans ledamöter efter påstötningar både från municipalnämnden och kyrkonämnden och efter en lång och het debatt fattade beslut om förbud för Rättviks marknad. Detta var det andra utfärdade förbudet på 15 år. Nu var alltså marknaderna både i Mora och Rättvik snöpta till kreatursmarknader. Rättviks Hästmarknad, som den nu kallades, blev nästan helt utplånad. Ett tjugotal hästar och några Orebönder var allt man kunde finna hösten 1913 på den tidigare så stolta marknaden.

Orsa marknad blomstrar
Vad hände sedan? Jo, Orsa marknad fick helt plötsligt ett enormt uppsving och expanderade i allt utom kreaturshandeln. Orsa socknemän blev tagna på sängen och hann inte ansöka om förbud. Höstmarknaden 1915 utvecklade sig till en veritabel fyllefest, vilket fick Orsa socknemän att reagera vilt och förbjuda all marknadshandel.

Efter att all marknadshandel i Rättvik i princip legat i träda under tre års tid vände därför allmogens intresse tillbaka till Rättvik igen. Vårmarknaden 1916 var välbesökt, trots att det inte framgår om något annat än hästar fanns till salu. Och vid höstmarknaden samma år var allt ”som vanligt” igen, med massor av folk och mycket fylla. ”Ordningen” var återställd.

Vid vårmarknaden 1917 höll ett menageri till vid Kooperativas tomt och ett tillbud som kunnat få elakartade följder inträffade, då en björn i ett obevakat ögonblick kom ut ur sin bur, rev sönder tältduken och tänkte ta sig en promenad i det fria. Ett antal hästar som stod bundna utanför fick avlägsnas i en hast, då menageripersonalen trodde att björnen skulle fatta närmare intresse för dem. Björnen kunde dock infångas utan att någon skada skedde den gången.

Kri(g)stiden i Rättvik

Att kriget pågick ute i Europa märktes tydligt i det att tillgången på hästar var ytterst begränsad under krigsåren. Priserna steg stadigt för att kulminera under höstmarknaden 1919. Då kunde man få punga ut med uppåt 4.000 riksdaler för en god häst. Det sägs att högsta noterade priset för en häst under dessa marknadsdagar var 4.200 Rd! Vid den tiden kostade en Fordbil under 3.000 Rd.

Undan för undan dök också kramvarumånglarna upp tillsammans med andra näringsidkare, så att i början av tjugotalet kan man väl påstå att marknaden var tillbaka i samma omfattning som i sin glans dagar.

Vår- och höstmarknaderna 1922 var relativt lugna, sett ur ordningssynpunkt, trots god folktillströmning och stor uppsluppenhet. I Falu-Kuriren ifrågasatte man till och med förbudet från 1912. Detta var första gången någon skrivit i positiva ordalag om en marknad i Rättvik.

Rättvik-Boda Jordägande socknemän
Lagen om förvaltning av bysamfälligheter trädde i kraft i juni 1921, vilket föranledde Rättvik-Boda Allmänningsstyrelse att kalla till ett första sammanträde om rättigheterna till den s.k. Kompani- eller Paradplatsen om c:a 1,4 ha areal som också gick under benämningen Knektplatsen.

– Kompaniplatsen var belägen vid den rätt livligt trafikerade Backavägen 400-500 meter från Rättviks järnvägsstation… i äldre tider och under indelningsverket har platsen använts till samlings- och paradplats för Rättviks Kompani,… att för omkring 40 år sedan,… upplåtelse skett av en skjutbana åt Rättviks frivilliga skarpskyttar,… att för ett tiotal år sedan ett landstormsförrådshus uppförts för kronans räkning och inga andra byggnader finnes på platsen, att denna plägat användas såsom marknadsplats, för kreatursmöten och som utställningsområde samt samlingsplats vid folkmöten och friluftstillställningar, att platsen sedan några år delvis tagits i besittning av en idrottsförening, (IFK) som där anordnat plan för idrottsutövningar och vid vissa tillfällen där uppfört karusell, skjutbanor och dylika nöjesanordningar samt därvid uppburit inträdesavgift till platsen…

På en framställd fråga beslöt man enhälligt vid hösttinget i Rättvik 1922, att ifrågavarande samfällighet skulle ställas under förvaltning för de Jordägande Socknemännens i Rättvik och Boda gemensamma räkning.

Några marknader efter 1922
Om de positiva skriverierna i Falu-Kuriren varit en bidragande orsak, eller om det fantastiska vädret med sol och c:a 15 grader i skuggan inverkade på tillströmningen till vårmarknaden 1923 är svårt att veta, men det formligen myllrade av folk på gator och öppna platser samt i Prästskogen.

Det fanns gott om hästar och priserna låg vid 700-800 kronor för en god häst. Nästan inga fyllor, gräl eller oordningar förekom, utan allt gick mycket lugnt till. Kafèerna var till trängsel fyllda och omsättningen livlig.

För övrigt är det liksom en given sak bland befolkningen i Rättvik och helst bland ungdomen, att man ska gå på marknaden när en sådan inträffar, sak samma om man har något att uträtta där eller icke, det skulle så vara och ’vad som en gång kommer på, går inte så gärna å’, säger ett gängse ordstäv.

Ett tiotal järnvägsvagnar fyllda med försålda hästar lämnade Rättviks järnvägsstation efter marknadshelgen. För övrigt gick marknaderna i traditionella hjulspår, gatulivet var mycket rörligt och brokigt, flirtandet var öppet och otvunget och ångan för övrigt bra uppe. Om även livsglädjen ibland gav sig högljudda uttryck, förekom få störande inslag. Mora och Orsa marknader omnämndes inte alls i tidningarna mer, deras tillvaro förefaller alltmer tynande i skuggan av Rättviks marknad.

Epilog
Vad man kan dra för slutsatser när man läser om marknaderna i Ovansiljansområdet vid tiden före och efter sekelskiftet är, att det inte fanns utrymme eller behov av mer än en riktigt stor marknad i regionen, med tanke på Moras dominans innan restriktionerna ströp den. Därefter tog Rättvik över genom sitt geografiska läge. När även Rättvik drabbades av förbud, var det Orsas tur att expandera, tills det även där blev stopp. Då hade tydligen förbudet i Rättvik fallit i ”glömska” och man smög igång en marknadsverksamhet som försiktigt blommade ut fram emot 1920-talet. Vad som stabiliserade marknadens tillvaro var, att Rättvik-Boda Jordägare tog över ansvaret för densamma och skapade en marknadsorganisation som tydligen vann förtroende bland de etablerade marknadshandlarna, vilka återkom år efter år och marknaden utvecklade sig till att bli det folknöje den fortfarande är. Under sextiotalet bidrog det ökande bilinnehavet bland allmänheten till att göra Rättviks marknad tillgänglig för en ännu större publik och idag är Rättviks marknad en av de tre största i Sverige. Det unika med Rättviks marknad är dock, att den sedan 1897 och 1912 är dubbelt förbjuden och alltså dubbelt illegal och olagligt anordnad än idag, eftersom inga som helst besvär emot förbuden någonsin inlämnats.

Perhåkan Forss